TSUNAMI DEL 2

Det är suddigt igen men helt plötsligt var det en fullvuxen palm framför mig och på något sätt hade jag lyckats ställa mig upp, men det var svårt att hålla balansen när vattnet strömmade förbi mina fötter/knän. Jag såg nu min syster som också fått fäste vid något en bit framför mig. Jag kollade på mina händer som kämpade sig för att hålla fast vid trädet.

 

Jag stod vid kvar vid trädet, sen såg jag Kjell som kom kämpandes emot mig och min syster, han bar oss till den närmsta bungalown (hotellrum/stuga) och i den satt det min farmor och en till familj, deras barn var yngre mycket yngre än mig, de grät, men själv förstod jag knappt vad som hände. Jag kollade ut genom fönstret och man såg inte en skymt av gräsmattan. Tillslut kom det några dykare och hjälpte oss upp till vägen. Väl uppe på vägen stod det mopeder som väntade på att ta oss upp till berget, dom skulle börja med vår farmor men hon ville inte åka först än jag och Ida hade tagit oss upp på berget. 

 

När vi alla var på berget fick vi bröd, chips och glass, men sedan behövde vi åka till sjukhuset eftersom att farmor hade skadat sin fot. Jag kommer inte ihåg allt exakt, jag längtade efter mamma och pappa, vi kunde inte få tag på varandra eftersom att vi inte hade några telefoner. När vi kom fram till sjukhuset hade klockan börjat närma sig fyra och det var då som mamma och pappa egentligen skulle komma hem ifrån deras dykning. Vi satt på sjukhuset i flera timmar, men jag var inte speciellt rädd, jag kommer ihåg att jag kjell och ida satt och pratade och till och med skrattade, jag hade fortfarande inte förstått vad som hänt. 

 

Innan vi tog oss ifrån sjukhuset hade det blivit mörkt för längesen, vi skulle åka tillbaka till bergen men först fick vi ta oss ned till Farmor och Kjells bungalow för att hämta några saker att sova på, som tur var den högt upp ifrån stranden och hade klarat sig, men det var drygt en halvmeter vatten runt den. När alla var in i stugan gick jag ut på bron och kollade ned i vattnet på en bläckfisk, sen så hörde jag någon skrika.

 

Från ingenstans kom mina föräldrar och springde genom vattnet emot oss, jag och ida sprang emot dom och kastade oss upp ideras famnar, vi visste nu att vi båda hade klarat oss, min syster viskade i min pappas öra att det var över nu och att det skulle bli bra. Det var min mamma som hade skrikit, dom fick inte komma hem ifrån dykningen och hade behövt stanna på båten hela dagen medans den åkt in i en skyddad vik, då de tillslut fick komma hem behövde de åka upp till bergen, men mamma och pappa pratade med deras chauför och fick åka ned till farmors hotell för att kolla om vi var där, vilket vi var. 

 

Tillsammans fick vi åka upp till bergen igen, det var fullt av folk. Det stod människor som delade ut mat från lastbilar, vi hade lagt ut lakan på backen för att alla behövde sova på berget av säkerhets skäl ifall det skulle komma en till våg. När vi skulle sova låg jag och kollade upp mot stjärnorna, jag hörde flera hundar yla, nu var jag inte längre rädd, för jag låg brevid min familj och vi alla hade klarat oss, sedan somande jag. 

 

Dagen efter behövde alla åka därifrån av olika skäl, det var många som var allvarligt skadade, mina föräldrar bestämde sig för att de som var skadade hade mer brottom så vi stannade kvar på ön en natt till, vi tog ett hotell som lång långt ifrån stranden och tog ett rum så högt upp vi kunde. Dagen efter det så åkte vi till en annan ö som inte blivit drabbad, vi valde inte att åka hem till sverige så som många andra. På den ön träffade jag markoolio och jag blev jätte glad för han var den första ”kändisen” jag någonsin träffat. Vi hade jätte roligt på den ön. Efter några dagar åkte vi därifrån, vi åkte till huvudstaden och bodde på ett jätt fint hotell de sista nätterna, mamma och pappa var så lyckliga över att vi alla klarat oss.

 


TSUNAMIN 2004 DEL 1

Är förvånad om någon orkar läsa, men delade upp det i två delar i alla fall. 

Jag var där med min familj inklusive min farmor och hennes sambo kjell. Jag var bara sju år och min syster vad nio, jag kommer ihåg det allt som hände väldigt detaljerat, men det är ändå suddigt som om det aldrig riktigt hänt utan att det bara var en dröm. Vi var på en Ö som heter Koh Lanta, som tur så blev inte den ön värst drabbad.

 

Den 26 december Våra föräldrar hade åkt tidigt på morgonenen för de skulle ut och dyka hela dagen så jag och ida skulle vara med Farmor och Kjell på deras hotell.  Vissa saker är lite suddiga, Jag kommer ihåg att Ida hade gått ut i vattnet med vår badmadrass innan vi skulle äta, medan Ida var i vattnet for hon längre och längre ut, eftersom att vattnet började försvinna, som på kvällen då vattnet oftast drog sig undan. När farmor skulle ropa efter ida hörde hon oss knappt men tillslut så kom hon upp. 

 

Vi åt frukost på vår favorit plats vid gräset med stenbord och stenbänkar, omringad av palmer just vid stranden. Det enda som skillde stranden och gräset åt var en liten mur på mindre än en halv meter. Jag kollade ut mot vattnet och vid horrisonten såg jag något jag inte sätt förut, det var som om ett brett vitt täcke av skum kom emot oss och alla andra såg det också. Dock visste ingen vad det var, ingen reagerade panikslaget utan alla tog istället fram sina kameror och fotade.

 

Jag och ida stod vid muren och kollad ut emot vattnet. Då jag såg att det var en våg sprang jag ned på stranden. Varför jag sprang ned på stranden var nog mest troligt för att jag alltid älskade då vågor ”splashade” upp mot benen, men, då var det en thailändare som tog tag i min arm och drog sprang upp med mig till gräset igen, förmodligen räddade han mitt liv. 

 

Första vågen kom, den var mycket mindre än det andra och tog sig inte över den lilla muren, med den vågen kom det upp en massa fisk på stranden och det var flera som sprang för att hämta dem, min syster ville också ta en fisk, för hon ville ge den till vår pappa som gillar fiske, men det gjorde hon inte, även det räddade nog även hos liv. Men sen så gick jag och Ida tillbaka till våra platser för att äta upp resten av maten, men då kom den andra vågen. 

 

Det var som om den kom från ingenstans, helt plötsligt slog den till emot muren, jag har bilden i skallen om hur vågens slag emot muren bildade en ”vägg” som vällde över oss. Stenbänkarna och borden välte och vi likaså. Jag kommer inte ihåg vad som hände runt omkring mig, jag kommer inte ens ihåg vad jag hade för tankar i huvudet, men helt plötsligt låg jag på rygg och spände hela kroppen medan vågen släpade mig längs backen. Jag försökte ta tag i sakerna som passerade mig, för att få något slags fäste, att ta mig ur det strömmande vattnet. Jag fick tag i en minipalm, men vad den än var jag höll tag i på den gick av och jag följde med vattnet. 

 

OUTTA NOWHERE

Min syn på förhållanden är kanske lite anorlunda än andras, jag tycker bara det verkar för seriöst och jobbigt, speciellt i vår ålder. Sen kan man ju bara "hålla på" med någon, det kan väl vara kul ibland, så länge inte det heller blir för seriöst. Jag vill att det ska kännas oseriöst, kul och lekfullt. Inte massa gullegull, överdrivna komplimanger och "mjuka" kyssar. Det ska vara kännas oseriöst och lekfullt att säga "jag hatar dig","slyna", istället för "åh älskling du är vackrast på jorden" Utan att istället bitas, naffsa och kyssa varandra på riktigt. Om det blir för kärleksfullt känner jag mig typ instängd och obekväm. 
 
Jag har ju dock lite svårt för att falla för folk, kan göra det ovanstående, men utan känslor. Jag antar att om jag en dag skulle bli kär kanske det skulle se anourlunda ut, och att jag faktiskt skulle vela ha ett förhållade, men så länge allt inte skulle bli för seriöst för när saker blir allt för seriösa blir dom tråkiga. Dock är det lite svårt att formulera dessa tankar till ord, förklara för er hur jag egentligen menar, så ta det med en nypa salt.

ATT VARA FIN

Förut älskade jag att göra mig fin även om jag bara skulle till skolan. Att alltid ha fina kläder, skor, smink och känna mig snygg. Självklart gör jag det fortfarande, men för det mesta går jag ofixad i skolan, orkar inte lägga ner energi på mitt utseende då jag typ kan sova istället. Då blir det även roligare då jag ska iväg på kvällarna för då känner jag mig extra snygg, men nu känner jag mig som en ytlig bitch så jag ska sluta skriva, tjo. 

-

Vatten är en av mina största rädslor
Jag klarar nästan inte av att bada om det är djupt och jag inte ser botten, även om jag ser botten tycker jag att det är jätte obehagligt, kan nästan få panik. Dock älskar jag att bada och har alltid gjort det, men känner mig inte trygg i Havs/sjö vatten, men även i pooler när det är djupt. Ibland drömmer jag mardrömmar om vatten, vet inte riktigt om det kanske har något att göra med tsunamin 2004.. 
 
Kan inte somna bara sådär
Jag tycker det är obehagligt att somna om det är mörkt eller tyst, jag är rädd för vad som kan hända och speciellt efter alla dessa skräckfilmer och med min fantasi. Jag är dels väldigt mörkrädd och om jag ska kunna somna och känna mig riktigt trygg vill jag ha en lampa tänd som lyser starkt, lyssna/se på en film eller musik eller ha någon vid min sida under nattens gång.
 
Rädd för mörkret
Har alltid varit mörkrädd, att vara inomhus och när man kollar ut genom fönstret då allt är kolsvart, att vara utomhus, gå hem ifrån en kompis eller att gå hem från bussen. Känner mig inte trygg av att inte kunna se vad som ritkigt finns omkring mig.
 
Att gråta inför folk
Oavsett om jag är "skadad på utsidan eller insidan" klarar jag inte av att gråta inför folk, håller gråten inom mig eftersom att jag tycker det kan kännas obekvämt om någon försöker trösta mig. Om jag väl börjar gråta försöker jag oftast dölja det, dock gråter jag väldigt sällan, händer oftast jag blir arg på mig självi skolan. Men jag föredrar att gråta själv, speciellt om man är i en stor folkgrupp för då känns allt bara så tillgjort som om man hade någon slags publik..
 
(Detta skulle nog gå att formulera på bättre sätt, önskar jag vore en riktigt duktig skribent och var helt fantastisk när det gäller att få skriva ned mina tankar och händelser i ord, dock föddes jag nog utan den gåvan så ursäkta om inläggen ibland blir lite röriga)
 
 
 
 

TANKARNA VANDRAR I HUVUDET

Vad är det för fel på mig? Så fort jag hamnar i en "allt för seriös" situation ballar jag ur. Jag blir rädd. Jag vet inte varför, visst kan jag hantera vissa saker men oftast blir jag bara oseriös, hatar att vara seriös. Men det finns ju då stunder i livet då man verkligen ska vara seriös. 
 
Ett förhållande tillexempel jag blir nojig vet inte om det är för att jag inte vill vara tillsammans med någon och därför nekar jag mina känslor för olika personer, jag vill ha allt men måste välja en. Jag vill inte förlora eller bli sårad, och jag vill verkligen inte vara den som sårar. Jag vill vara fri men ändå kunna falla i en trygg famn, kunna flörta med vem jag vill ändå ha samma att vara med på kvällarna. 
 
Att gå tillbaka eller starta något nytt, ge gamla saker en chans eller hoppas på det nya. Något som kan innebära en fölorad vänskap eller en ny romans. Jag tänker för mycket, det jag skriver nu har verkligen ingen röd tråd. 
Jag känner mig trygg när jag vet att jag kan välja efter vad jag själv behagar, men om jag inte vet vad jag ska välja drar jag ut på det, jag drar verkligen ut på det, vill inte förlora något men det slutar oftast med att man förlorar allt. men..
 
Nu har jag skrivit av mig, vet inte om detta tolkas som en väldigt deppig text, för jag är inte ledsen, jag är ingenting, känner mig knappt mänsklig för det står stilla känner ingenting men ändå allting på samma gång. Men detta hör väl till tonåren, godnatt.

-

För ett tag sedan fick jag en vänförfrågan av detta, har även fått av andra olika "blablabla's snyggaste". Jag accepterade det gick in och kollade var det var snabbt, men då tog jag bort det. Jag tycker det känns lite patetiskt att någon/några sitter där bakom skärmen och så gillar folk deras status och blir då automatiskt nominerade till typ dagens snygging osv. Att dom bestämmer utifrån vad de tycker, och folk ska sitta där, visst vissa kanske får lite boost på självkänslan men om man från början känner att man behöver det bekräftelsen så är ju kanske inte självkänslan så hög, eller så kan det ju självklart bara vissa som gör det för en rolig grej jag kan ju inte säga hur andra tycker och tänker när det gäller detta, men detta är i alla fall min åsikt.

Skärpning.

Suttit och läst lite olika bloggar nu, sett massa olika bråk då folk går på varandra (tejer i detta fall) och kallar varandra fula.
Skärpning för i helvete, man kan ju fan inte starta ett bråk med någon för att man tycker det är "ful"
Och jag tror inte därför bråken startat häller, vet inte anledningarna så ska inte lägga mig i, men när tjejer går på tjejer och då har dom deras vänner som "backar upp en" men sen när vännerna börjar säga, du är mycket fulare än henne och blabla. SÅ JÄVLA OMOGET.


really väx upp nu vafan, om någon gjort dig något, prata med personen och lös det på ett vettigare sätt, börja inte klaga på någon du inte känner utan du tycker bara den har en bild som det dålig ut? en bild men någon som har för mycket push up? en bild som du bara inte gillar? kommentera förfan inte det då, Den personen kanske tyckte bilden var fin, vad vet du, nä justje du har ingen aning vad den personen tyckte om bilden och det gör dig inte bättre för att DU ska skriva att du tycker den var ful?
Inte eran sak att bry er om, inte min häller, inte någons, sköt er själva och sluta klaga på andra.
du blir inte "finare" för att hon är "fulare".


Och då allt detta tjatande om PUSH UP och bröst, really?
Jag menar seriöst, och dessutom allt - Dina bröst är svin små, hahah du är ju platt osv
Jag menar herregud sköt era egna bröst i stället för att kommentera andras, hur jävla moget är inte det, om du själv nu är en sådan som kommenterar sånt? vafan blir du en bättre människa på något sätt då? blir dina bröst du större enligt dig? jag har aldrig i hela mitt liv kommenterat någons utseende på sådant sätt, visst kan jag ha slängt olika kommentarer bland mina vänner nån gång, det händer alla, men att skriva den till den, och anonymt?
det är bara låg självkänsla och själförtroende det handlar om, ingen kommer aldrig bli bättre bara för att den andra är sämre.

RSS 2.0